svenskeniamerika

Jag vaknade imorse, var på bra humör, gick ner för att äta frukost och sedan så vägde jag mig för att kolla hur jag sköter mig. Vågen visade knappast det jag ville se. Jag är trött på att känna mig mullig, större och så vidare. Det sjuka är att jag är normal. Jag är precis vid samma vikt och längd som större delen av USAs tjejer/kvinnor. Så vem bestämmer egentligen varför jag känner mig överviktig och mullig när jag egentligen inte är det? Sedan jag kom hit till mitt lilla samhälle har jag kännt mindre och mindre press på att se bra ut, jobba på mig själv för alla andras skull. Nu jobbar jag på mig själv för att jag vill och inte för att jag ska försöka passa in eller jämföra mig med alla andra. Personligen så tycker jag pressen är så otroligt mycket större på att vara smal, klä sig rätt och se bra ut hemma i Sverige än här. Något som var så otroligt jobbigt under idrotten i grundskolan var de personer som sa "åh kolla vad tjock jag är, kolla på mitt fett". Där stod jag och vad både större och fick sämre självklänsla. Varför är det så egentligen? Okej, det är inte hälsosamt att vara för överviktig, absolut inte. Jag är trött på skiten. Varför ska man behöva vara pinnsmal egentligen? Hur kommer det sig att jag, varje sommar, känner mig så fruktansvärt obekväm i bikini och jämför mig med alla andra hela tiden. Jag kommer aldrig kunna se ut som modellerna för Victoria Secret´s, aldrig. Det är bara för mig att acceptera. Jag är inte 175 cm lång, jag har inte rätt kroppsform, jag är inte pinnsmal, listan kan göras lång. Hur kommer det sig då att jag kan gråta mig själv till sömns för att jag önskar att jag kunde se ut som dem och att jag kunde acceptera mig själv mer. Så vad spelar det för roll egentligen om jag har några extra kilon? Ingen! Detta handlar inte bara om mig utan oss alla. Något extra kilo hit eller dit spelar ingen roll. Så vadå att man inte är en storlek 34? Det är absolut inget dåligt med att vara en storlek 34 för vissa är födda smala och kan äta en hel häst och fortfarande vara smala. Det är så vi är. Det som jag tycker är hemskt är alla kommenterar på bilder som folk lägger upp på sig själva i bikini och de får kommentarer som "vad tjock du är" osv. Det jobbiga är att i en del av fallen är det min storlek eller till och med mindre. Jag har sakta börjat inse att jag är vacker och fin oavsett vikt eller storlek på kläder. Det är egentligen bara siffror. Detta må låta så cheesy men det skiter jag i. Alla är vackra på sitt sätt. Alla har sin egen skönhet. Jag kan inte påstå att jag är perfekt. Självklart har jag tänkt tankar som "han/hon är lite rund", jag är inte mer än människa. Alla har sina egna skönhestmål/viktmål och det är bra! Jag är så imponerad av människor som går ner i vikt och kämpar. Jag älskar att kolla på "Biggest Loser"! Jag är bara trött på att känna som om jag inte passar in för att jag inte är smal nog, ser så sjukt bra ut i bikini, inte har något sexpack eller vältränade armar. Jag önskar att alla bara kunde sprida mer kärlek, det är inte bara utsidan och hur den ser ut som räknas även om den i många fall skapar många av våra intryck.