svenskeniamerika

Läste igenom lite blogginlägg från camp och kollade på bilder från camp och gamla bilder i mobilen. 
Mest av allt så saknar jag just nu "camp" för att vara helt ärlig. Jag har svårt att tänka på det utan att bli känslosam och ledsen. Det enda jag kan tänka på är hur liten chansen är att jag träffar de underbara människor jag träffade där igen. Jag menar min rumskompis är från Taiwan, hur stor är den chansen? Okej, jag kommer absolut träffa mina kära "Göteborgare" igen när jag kommer hem men alla andra från alla andra länder känns mycket svårare och jag vet att det är väldigt liten chans. Jag menar Luke från Australien, min rumskompis från Taiwan, Ki från Korea, sannolikheten känns väldigt liten och den gör mig ledsen. 
Skypade med pappa en stund och lite tårar föll, det blir faktiskt lite jobbigare att se och höra folk hemfirån men samtidigt så känns det väldigt skönt att se och höra dem så att man vet att de mår bra. Känslorna går i vågor när man är här och just nu är det ganska djupa tankar och "deppiga" tankar. Kan bero på att jag är uttråkad och vill gå ut och njuta av den underbara höstdag som det är. Jag menar jag klagar knappast på 24 grader den 25:e september. 
Nej, nu ska jag kolla på "The lucky one" vilket är en total lip-film om jag hört rätt men det skiter jag i.